Hovproblem

Tyvärr har många tamhästar problem med sina hovar i ett eller annat avseende. Det kan yttra sig i ömhet, sprickor, tunna och sköra hovväggar, utflytningar, assymetrier, snedslitningar eller på något annat sätt. Det är till och med vanligare att det finns problem i en viss utsträckning än att hitta oproblematiska hovar. Om en häst är öm då den skos av så har den problem och det problemet kommer inte att försvinna bara för att en järnsko slås på. Det enda som händer är att symptomet döljs.

Nedan följer en kort beskrivning på vanliga problem och vad som egentligen orsakar dem.

Fång

Hela det komplexa förloppet vid fång är inte i detalj kartlagt eftersom alltför lite forskning är gjord på detta område. Forskningen har identifierat en stor mängd ämnen som riskerar att utlösa fång men fortfarande vet vi inte exakt vad som händer. Förenklat kan man säga att fång består av två delar eller faser.

  1. Akut fång (också kallad medicinsk fång) är en förgiftningssjukdom jämförbar med matförgiftning. Hästen får i sig något ämne som påverkar tarmfunktionen och någonting som inte ska finnas i blodomloppet utsöndras i blodet. Detta orsakar bland annat att hovlamellernas infästning försvagas. Ämnet sprids som sagt via blodet och finns därför i hela hästens kropp, överallt och inte endast i tårna på hoven.

    Modern forskning har visat att den kanske vanligaste orsaken till fång hos hästar är att individen ätit foder med mer icke strukturella kolhydrater (socker, stärkelso och fruktan) än vad systemet kan hantera. Om inte dessa kolhydrater tas upp i tunntarmen fortsätter de ut i tjocktarmen där de jäser och orsakar ett förgiftningssymptom.

    Även förlossningsfång kan härledas hit eftersom det orsakas av att det blir kvar substanser i hästen som inte ska finnas där och kroppen reagerar med ett förgiftningssymptom.
     
  2. Kronisk fång (de symptom vi ser som hovdeformation), vilket kan vara en följdeffekt på den akuta fången, men även orsakad av brister i hovvården. Beskrivs närmare i nästa avsnitt.

Den akuta fången är egentligen en medicinsk fråga och har ingenting med hovvård att göra. Dock kan man fråga sig om den bästa lösningen är att tillföra hästen diverse kemikalier när tarmfunktionen redan är störd...

Bästa lösningen är nog att identifiera vad som egentligen orsakade fången och därefter eliminera det ur hästens kost. Normalt är hästen symptomfri inom 48 - 72 timmar därefter. Ofta krävs foderbyte! Det är viktigt att grovfodret som ges till hästen har en låg andel icke strukturella kolhydrater och att hästens ättid är lång (åstadkommes med fördel genom begränsande utfodring i finmaskigt nät).

Kronisk fång

Kronisk fång är alltså den hovdeformation som kommer att finnas kvar efter en fångattack även då hästen är medicinskt frisk i övrigt. Själva orsaken till deformationen är att hovlamellerna har belastats mer än vad de kunde klara av och därfär har de tänjts ut och slitits sänder. Om hästen varit verkad så att inga felaktiga brytkrafter fanns då den drabbades av fångattacken hade heller ingen hovdeformation uppstått. Verkningen kan dock aldrig färhindra återfall av akut fång.

Fånghästar får ofta stärre deformation i framhovarna (de bär ofta mera vikt) och fär det mesta sker stärsta deformationen i tårna vilket bara bekräftar att deformationen sker på grund av utifrån kommande belastningar. Kronisk fång är också nära besläktat med hovbensrotation och hovbenssänkning vilka beskrivs närmare nedan.

Att återställa en häst med kronisk fång är egentligen mycket enkelt när väl orsaken till deformationen åtgärdats. Det som måste till är dock tid eftersom läkeprocessen bygger på att hästen själv måste växa ut en ny friskt infäst hovvägg (räkna med mellan 9 - 12 månader). Under hela denna process är det otroligt viktigt att lamellvävnaden aldrig belastas mer än vad den tål. Det är dock mäjligt att rida eller kära hästen långt tidigare, särskilt om man använder hästboots med iläggssula.

Hovbensrotation

bild på hovbensrotation
Foto: Ove Lind

Hovbensrotation som diagnos har faktiskt ingenting med hovbenets vinkel att gära. Diagnosen ställs ofta utifrån en räntgenbild tagen från sidan där man mäter avståndet mellan hovben och hovvägg både nedtill och upptill. Kommer man då fram till att avståndet nedtill är stärre än upptill ställs diagnosen hovbensrotation.

Den vinkel som egentligen kan vara intressant ser man ofta inte på en röntgenbild och det är den vinkel hovbenets undre kant har mot marken. Det vill säga om hovbenet är markparallellt eller inte. Fastän hovbenet är markparallellt kan hovbensrotation ändå uppstå eftersom det per definition är hovväggens infästning till hovbenet (eller brist på den) i tån som dikterar diagnosen.

Det finns en åsikt att djupa böjsenan skulle ha dragit ned hovbenet (roterat det) och orsakat vinkelskillnaden. Denna åsikt är helt orimlig. För det första är hovbenet en del av skellettet och sitter fäst till kronbenet (hänger inte i hovväggen) och belastas med hästens vikt ned mot marken. För det andra är hovväggen i sin tur infäst till hovbenet via lamellvävnaden. För det tredje så kan inte hovbenet rotera eftersom det inte finns något som hovbenet kan rotera ned i. Under hovbenet finns kötthoven och därefter sulan, alltså ingenting som hovbenet kan sjunka in i under 'rotationen'.

Det som hänt är i själva verket att hovväggen har brutits lös från sin infästning (via lamellvävnaden) till hovbenet (sker pga felaktig belastning och försvagad lamellvävnad). Ofta har traktena tillåtits bli för höga vilket får hovbenet att stå på sin spets. I värsta fall har någon till och med försökt korta tån underifrån genom sulan vilket bara förvärrar smärtan och ökar risken för sulpenetration.

Detta kan låta som hårklyveri men det är faktiskt helt avgörande för om man ska kunna åtgärda hovbensrotationen eller ej (vilket det bevisligen går att göra).

Det går inte att med hjälp av heartbarsko eller pg-beslag tvinga tillbaka ett hovben till hovväggen då det i själva verket är hovväggen som släppt från hovbenet. Tricket ligger i att inse att hovbenet aldrig har "roterat" någonstans. Det är helt enkelt hovkapseln som har ändrat form och läge istället.

Rehabiliteringen är som vanligt enkel när man förstått orsaken. Ta bort de felaktiga brytkrafter som drar ut hovväggen från dess infästning till hovbenet genom att korta tån framifrån (aldrig någonsin underifrån genom sulan!) och sänk trakthöjden till den höjd hästen själv visar att den vill ha. Därefter är det bara att vänta tills en ny hovvägg har växt ut med frisk infästning och problemet är ur världen.

På samma sätt som med kronisk fång är det viktigt att under hela återställningstiden aldrig låta lamellinfästningen ta för stor belastning. (Med andra ord belasta hovväggen för mycket).

Hovbenssänkning

Vid hovbenssänkning har lamellvävnadens infästning slitits sönder i hela dess längd. Hovbenet har inte sjunkit i förhållande till kronbenet (annars skulle det ju bli glapp i skellettet någonstans) utan vad som synbart (t ex på röntgen) har hänt är att hovbenet intagit en lägre position i hovkapseln. Utifrån syns det oftast mest på att hoven har blivit "hög" men underifrån finns just ingen hovvägg att verka bort ändå.

För att rehabilitera hovbenssänkningen gäller det att inse att hovbenet aldrig har sjunkit någonstans (och ska därmed inte pressas upp igen på något sätt) utan istället är det hovväggen som tryckts uppåt då lamellvävnaden gett med sig. Följden blir då att man för att åtgärda situationen måste avlasta hovvägg och därmed lamellvävnad för att hovväggen ska ha en möjlighet att återigen söka sig nedåt. Hoven läker sig själv om verkningen avlägsnar de felaktiga krafter som bryter loss den hovvägg som nybildas uppe vid kronranden.

Då man insett att det bara är hovkapseln som ändrat position, det vill säga tryckts uppåt, så går det lätt att förstå hur problemet åtgärdas. Ingen häst borde behöva förlora livet på grund utav något sådant som är relativt enkelt åtgärdat.

Hovsprickor

hovspricka
Foto: Ove Lind

Sprickor i hovväggen uppstår på grund utav spänningar i materialet. Dessa spänningar beror på att hoven har ojämna belastningsförhållanden på ett eller annat sätt. Om till exempel en sida av hovväggen belastas i en annan riktning än resten av hoven skapas en spänning som kan resultera i en spricka någonstans. Sprickan i sig kan uppstå någon helt annan stans än var själva orsaken till den finns. Sprickor i bakre delen av hoven har ofta sin grund i felverkade hörnstöd.

Metallbeslag är aldrig någon lösning på problemet eftersom det inte avlägsnar de felaktiga spänningarna i hovväggen. Även om man nu kunde fixera sprickan i hoven med nitar och skruvar så hjälper det ändå inte så länge orsaken finns kvar.

Den enkla och självklara lösningen är givetvis att verka hoven till en form (den naturliga hovformen) som gör att de felaktiga belastningar som leder till spänningar avlägsnas. Detta gör att hovväggen slutar spricka och sprickorna kommer allt eftersom tiden går att följa med hovväggen nedåt och försvinna.

Strålröta

Strålröta är ett problem som är otroligt vanligt. Orsaken kan vara ett bakterie och/eller svampangrepp. I torra förhållanden så går angreppet "i dvala" men blossar upp så fort fuktigheten tilltar.

Att bakterien och/eller svampen överhuvudtaget får ett fäste beror på att hästens immunförsvar är nedsatt (den utsätts en högre koncentration angripare än vad som kan hanteras). Immunförsvaret är till största del beroende av en korrekt tarmfunktion, men för hovens del spelar även dess egen funktion en stor roll. Om blodcirkulationen inte är bra och strålen inte har den funktion den borde ha kommer immunförsvaret i hoven att fungera sämre.

Det finns mängder med sätt att utifrån angripa strålrötan, problemet med de flesta är att de är rättså giftiga. Tjära är bland det giftigaste som förekommer i naturen och kan ha olämpliga bieffekter på både sula och stråle. Behandling med kolloidalt silver eller en äppelcidervinäger lösning (alternativt koncentrerad äppelcidervinäger om blomspruta används för applicering) bör i de flesta fall räcka utifrån. Daglig noggrann kratsning och rengöring med såpvatten och grov borste har också i en hel del fall gett goda resultat.

Hur som helst så räcker det inte med att enbart behandla symptomet utifrån utan man måste åtgärda foderproblemet och strålens funktion (motion på rätt sätt) innan en varaktig bot uppnås. Att miljön är en viktig faktor behöver väl knappast påpekas. Underlaget i hästens hage bör vara torrt och väl dränerande.